loudinlondon

Går hade jag en hektisk kväll, minst sagt! När jag kom till baren fick jag veta att jag skulle ha hand om the floor själv. Eftersom det var fredag var det väldigt mycket att göra. Jag sprang mellan borden, men brickor, mat, glas och askkoppar. Full engelsmän som dansade porrdans, mannen med tändaren, en spya och krossade glad var bara några av sakerna jag fick uppleva.

När det lugnat ner sig lite fick jag komma in bakom baren. Om någon är sugen kan jag numera göra Gin & Tonic, drinkar, hälla upp öl och vin. Kul faktiskt. Det är så mysig stämmning att man känner sig välkommen och får precis lagom mycket ansvar. 

När klockan var halv ett stängde vi och halv två var jag hemma. Mina ben har aldrig varit så trötta. Kändes som jag hade växtvärk fast är alldeles för gammal.

Sen var det bara att ställa klockan på tidigt igen för intervju, berättar mer om den sen!

Nu ska Anna och jag äta vår sista lunch tillsammans..buhu. 

Ikväll blir det finmiddag med Joanna och Marie, myspys!

Såhär gråttrött var jag imorse...

Såhär trött var jag imorse..


Och såhär tuff var jag igår...

Sitter med öppet fönster här i vårt lilla rum i London och lyssnar på storstadslivet där utanför. Känns lite vemodigt att lämna den här bloggen, här finns ju ändå alla London-minnen, både allt bra och det lite sämre som har hänt oss.
Dock känner jag mig fortfarande helt trygg i det beslut som jag har tagit. Just staden London visade sig inte vara min grej och jag har gett det så många chanser jag kunnat stå för. Så nu ska jag packa väskorna. På söndag är jag hemma igen, och vi får helt enkelt se vart det bär av härnäst för mig. Livet och äventyren slutar inte här, jag har massor framför mig som jag längtar efter att få uppleva.
Jag ser London som en erfarenhet, och trots att det gått ganska kort tid så tänker jag på det som en erfarenhet för livet. Och alla dessa erfarenheter gör att man blir trygg med sig själv, hittar sin egen person. Och jag har växt lite till genom den tiden jag tillbringat här.

Hoppas ni som känner mig fortsätter att läsa min gamla blogg, ni vet i så fall adressen. Börjar skriva där snart igen!

Kramar/Anna

Igar kvall pratade Anna och jag om London, om hur vi ser pa det, hur vi kanner infor det och hur vi vill att det ska vara. Efter vi hade pratat kande jag mig peppad. Jag kande mig stark. Jag vet att jag kan klara det har om jag vill.

Anna kande daremot tvartom. Som om hon inte hade viljan att reda ut det har. Det kom som en chock for mig imorse nar hon berattade att hon vill aka hem. Samtidigt har vi inte haft samma installning.

Jag kanner inte att jag ar fardig med London. Jag har sa mycket mer jag vill gora och sa mycket mer att ge. Klart att man overvager mojligheten att aka hem nar det blir sa patagligt som idag, men varfor skulle jag?

Jag har sagt upp mig fran mitt jobb. Sagt upp en lagenhet pa Stureplan. Startat om. Sa varfor? Hemma finns ALLTID kvar. Det ar nu man ska vara pa platser som inte ar hemma. Jag ar inte ens tjugo ar! Inget att forlora pa att forsoka lite till.

Nu ska jag ge mig fan pa att jag klarar det har sjalv. Trots att det hade varit kul att ha Anna med sig. Vi har haft en sjuk tid i London. Det har hant saker som man aldrig kunde tanka sig, manniskor man aldrig skulle mott. Vi startade det har tillsammans, min uppgift blir att ro i land det sjalv.

Hall tummarna, nu kor vi!!

/Sanna

De två senaste dagarna (och egentligen under hela min tid i London och Sthlm) har jag tänkt mer än vad jag gjort på de tre senaste åren tillsammans. Mitt huvud är proppat med rätt och fel, framtid och dåtid, vad man vill och inte vill, planer och spontanitet, London och Sverige...

Jag vet inte hur jag ska sortera i mina fack i huvudet. Jag blir så osäker på mig själv, på mina val. Samtidigt känner jag mig mer säker på mig själv än någonsin.

Jag är inte ens tjugo och mina erfarenheter är större än hos många jämnåriga. Jag är självstädning, jag tagit egna omfattade beslut, jag har många arbetslivserfaranheter, jag lever mitt liv. Inte någon annans, utan ett liv jag själv valt. Det är jag stolt över.
 
Trots det, trots den tryggheten tvivlar jag från och till på mig själv. På vem jag är och vem jag har blivit. Jag vill så mycket. Det finns så mycket att göra, så många val man kan ta.

Ne, den här dagen känns allt annat än bra, trots mysig kväll med tjejerna. Usch.

/ Sanna

Skål på den!

Sanna är inte hemma. Det finns ingen tv. Det finns ingen radio. Ingen att prata med. Bara ett duntäcke att gosa sig in under och en dator att underhålla sig med. Genom att sitta i Sannas och mitt tysta rum såhär på torsdagskvällen dyker massa tankar upp i huvudet.

Genom facebook kan man hålla koll på vad ens tidigare vänner håller på med för stunden. Man ser när ens bekanta försvinner till andra länder, skaffar nytt jobb, hittar nya vänner och kommer i förhållanden. Och just nu tänker jag på förhållanden, det där med att ha pojkvän.

Jag har haft en enda pojkvän. I hela mitt 20-åriga liv har jag haft ett förhållande som varade i ca 3 år. Jag har knappt varit i närheten av att bli någons flickvän innan det att jag fick min första pojkvän, och därefter har mitt kärleksliv varit rent utsagt katastrof. Trots att jag försökt, trots att jag träffat nya killar, trots att jag förändrat mitt eget beteende. Jag vill i alla fall tro att jag har försökt.
När man sedan ser hur ens dåtida enda pojkvän man haft lever i ett nytt förhållande som verkar hur lyckligt som helst, får i alla fall jag lite, inte mycket, men lite avundsjuka i mig. Varför kan han och inte jag?

Dessa tankar förs vidare till mig själv; Men är jag den där flickvänstypen då? Som någon gång kommer kunna stadga mig, liksom inse att Han är den rätta? Jag vill så gärna tro det, och jag vill så gärna vara en flickvän igen. Att vara singel är befriande, men också väldigt utmattande. Och det är rent utsagt tråkigt att vara helt själv. Och hemskt ensamt.

Ja, det var lite tankar den här torsdagskvällen. Hur en människa kan vara trött på att vara singel när man precis flyttat till London och verkligen lever livet är nog en fråga många undrar. Men jag vet inte, det är något som lockar nu och jag vill ta reda på vad det är.

/Anna

Sanna och jag tog den har torsdagen till att va nyttiga, och gick en langpromenad genom Hyde park. Dock springer det hundar losa som sanna ar lite radd for, och ekorrarna typ attackerar bara de ser en manniska, men vi klarade oss helskinnade genom parken :)
Sen ringde puben till Sanna och ville att hon skulle jobba ikvall nar vi var pa svenska kyrkan. Sa nu ar jag sjalv (igen) Tycker inte om att vara sjalv, ar inte riktigt van nar man spenderar 24 timmar av dygnet med en annan manniska.
Men men, ska hem snart och fortsatta jobbsokningen!

SAKNAR DIG MEMME! Kom hit? <3

/Kramar Anna

Garkvallen var lyckat. Precis som vanligt nar vi tva ar i farten! Alskar var lilla pub pa hornet, sa onsdagskvallarna tillagnar vi det stallet. Och saklart, eftersom vi ar just vi, tar vi massa massa massa kort pa vagen dit.
Vad annars liksom?

/Anna

Såhär sur, gånger 10000 var jag och Anna inatt när vi gång på gång väcktes...