loudinlondon

Igar kvall pratade Anna och jag om London, om hur vi ser pa det, hur vi kanner infor det och hur vi vill att det ska vara. Efter vi hade pratat kande jag mig peppad. Jag kande mig stark. Jag vet att jag kan klara det har om jag vill.

Anna kande daremot tvartom. Som om hon inte hade viljan att reda ut det har. Det kom som en chock for mig imorse nar hon berattade att hon vill aka hem. Samtidigt har vi inte haft samma installning.

Jag kanner inte att jag ar fardig med London. Jag har sa mycket mer jag vill gora och sa mycket mer att ge. Klart att man overvager mojligheten att aka hem nar det blir sa patagligt som idag, men varfor skulle jag?

Jag har sagt upp mig fran mitt jobb. Sagt upp en lagenhet pa Stureplan. Startat om. Sa varfor? Hemma finns ALLTID kvar. Det ar nu man ska vara pa platser som inte ar hemma. Jag ar inte ens tjugo ar! Inget att forlora pa att forsoka lite till.

Nu ska jag ge mig fan pa att jag klarar det har sjalv. Trots att det hade varit kul att ha Anna med sig. Vi har haft en sjuk tid i London. Det har hant saker som man aldrig kunde tanka sig, manniskor man aldrig skulle mott. Vi startade det har tillsammans, min uppgift blir att ro i land det sjalv.

Hall tummarna, nu kor vi!!

/Sanna