Tankar...
Jag ar inte ensam om att vara splittrad. Splittrad i valmojligheter. Det finns sa javla mycket att valja pa. For mycket. Jag kanner mig som en tonaring med kraftiga humorssvangningar. Ringer till mamma och grater ena dagen, blir uppringd av orolig mamma nasta dag men har da inte tid att prata pa grund av allt kul som hander. Skrattattackerna blir avlosta av gratattacker. Kanner mig lite smatt patetisk som dramatiserar mitt liv stundtals. Dramaqueen ar mitt andra namn!
Pappa sa nagot om ytterlighetsvarld. Det ar sa jag, och manga av mina vanner, lever just nu. Man kan gora allt, allt, allt. Inget ar omjligt. Men i och med dessa valmojligheter kommer ocksa angesten over att valja fel och rotloshetskanslan.
Ibland onskar jag att jag foddes pa 40-talet. Slapp valja. Blev placerad i ett kok. Fodde massa barn och inte behovde skaffa mig en utbildning. Inte behovde armbaga mig fram bland knivskarpa kvinnor. Eller foresten, det dar lat deprimerande va?
I alla fall. Jag kanske valjer helt fel att aka hem fran London. Men samtidigt kan det inte vara fel. Det ar ju vad jag kanner for just nu.
Fran att ha varit skilsmassobarn och pendlat veckovis mellan mamma och pappa sedan jag var fem, till att flytta till sthlm och pendla till nkpg till att flytta hem tio dagar och sen vidare till London. Just nu kanner jag att jag behover ETT stalle som ar mitt. Dar jag bor, kan tanka ut vad jag vill och planera.
Igar lunchade jag sjalv (kan tyckas tragiskt, men det var ratt mysigt) utanfor amerikanska ambassaden efter att rakat saga take away på Wasabi...Sen borjade det regna. Jag sprang och hittade en litet, litet hal dar jag satte mig. Bredvid all luffare, med min Primark pase. Haha!
Har maste jag sett ut som den stackars medelålderskvinnan som tog kort pa sig sjalv utanfor Selfriges... Tur att mammi och Lisa kommer om en vecka exakt!
Mmm, kyckling och ris!
Har avnjot jag alltsa min lunch....Haha
Pappa sa nagot om ytterlighetsvarld. Det ar sa jag, och manga av mina vanner, lever just nu. Man kan gora allt, allt, allt. Inget ar omjligt. Men i och med dessa valmojligheter kommer ocksa angesten over att valja fel och rotloshetskanslan.
Ibland onskar jag att jag foddes pa 40-talet. Slapp valja. Blev placerad i ett kok. Fodde massa barn och inte behovde skaffa mig en utbildning. Inte behovde armbaga mig fram bland knivskarpa kvinnor. Eller foresten, det dar lat deprimerande va?
I alla fall. Jag kanske valjer helt fel att aka hem fran London. Men samtidigt kan det inte vara fel. Det ar ju vad jag kanner for just nu.
Fran att ha varit skilsmassobarn och pendlat veckovis mellan mamma och pappa sedan jag var fem, till att flytta till sthlm och pendla till nkpg till att flytta hem tio dagar och sen vidare till London. Just nu kanner jag att jag behover ETT stalle som ar mitt. Dar jag bor, kan tanka ut vad jag vill och planera.
Igar lunchade jag sjalv (kan tyckas tragiskt, men det var ratt mysigt) utanfor amerikanska ambassaden efter att rakat saga take away på Wasabi...Sen borjade det regna. Jag sprang och hittade en litet, litet hal dar jag satte mig. Bredvid all luffare, med min Primark pase. Haha!
Har maste jag sett ut som den stackars medelålderskvinnan som tog kort pa sig sjalv utanfor Selfriges... Tur att mammi och Lisa kommer om en vecka exakt!
Mmm, kyckling och ris!
Har avnjot jag alltsa min lunch....Haha
Kommentarer
Trackback
